?>
Pratas det för lite om detox i vården?
Begreppet detox har blivit något av ett rött skynke inom vårdprofessionen. Det används ofta för att beskriva olika ”avgiftningskurer” avsedda att öka välmåendet, men kurerna anses vara oseriösa eftersom de många gånger saknar vetenskapligt stöd. Å andra sidan är överbelastning av kemikalier och metaller ett reellt problem som sällan diskuteras.
Så borde toxikologi och avgiftning få mer utrymme i vården? Vi frågar toxikolog Lars Wärngård.
Lars Wärngård är docent i toxikologi vid Karolinska institutet och har tjänstgjort som adjungerad professor i miljötoxikologi vid Stockholms universitet.
Han har även haft ledande positioner inom läkemedelsindustrin, Life Science vid innovationsmyndigheten Vinnova och vårdfrågor vid forskningsrådet Forte.
Hur blev du intresserad av funktionsmedicin?
Som toxikolog är man expert på gifter och att titta på vad som gör folk sjuka. Men jag började faktiskt min bana som analytisk kemist på Arla i mitten av 1970-talet och jobbade med mjölksyrabakterier innan det blev stort här i Sverige. Så det här med kost och olika ämnens biologiska effekter har funnits med mig hela tiden, men i olika perspektiv.
Jag ser kroppen som ett ekosystem och har länge varit intresserad av alternativa tankesätt, bland annat meditation. Jag tror att det finns stora möjligheter att påverka sin hälsa med till exempel kosten, genom att ändra sina sömnvanor och att ge sig tid att reflektera.
Individens motivation till förändring är också en viktig faktor. Vi kan också se förmågan att påverka genom den så kallade placeboeffekten som ju är en välkänd komponent när man håller på med läkemedelsutveckling.
Hur ser du på detox i betydelsen metabol avgiftning – det vill säga kroppens arbete med att göra sig av med oönskade ämnen?
Det finns många idéer om hur man kan hjälpa kroppens avgiftningsförmåga, till exempel att särskilda plåster eller bastubad skulle kunna dra ut dioxiner och PCB ur kroppen. Dessa påstådda metoder som inte har något egentligt underlag skapar otydlighet för gemene man. Därmed inte sagt att det inte finns nya vägar att utforska, men när jag tittar på den befintliga forskningen, så finns det väldigt lite att gå på.
I det här sammanhanget är begreppen korrelation–association och orsak–verkan mycket viktiga. Ett klassiskt exempel på att det kan finnas korrelation utan orsak/samverkan är när forskare studerade antalet storkar och antal födda barn. Man fann en samvariation men förstod ju att det inte var ett orsakssamband. Det är viktigt att vara uppmärksam på detta när någon säger sig se ett samband mellan exempelvis metaller i hår och en specifik sjukdom.
Trots att jag är toxikolog har jag inga allmänna verktyg för avgiftning
Ett annat perspektiv är när man tillämpar generell kunskap på ett specifikt område, till exempel kronisk inflammation. Jag tror att alla är överens om att inflammatoriska processer inklusive mikroinflammationer kan kopplas till alla möjliga sjukdomar. Men det saknas ett hållbart underlag för att säga att en specifik antiinflammatorisk kost kan hjälpa. Det blir lätt att glida från den kunskap vi har om inflammatoriska sjukdomar till en mer generaliserad tillämpning.
Jag utesluter förstås inte möjligheten att olika människor är olika känsliga för gifter i miljön. Det här vet man ju från läkemedelsindustrin: en del reagerar mycket kraftigare än andra på vissa läkemedel beroende på ämnesomsättning, ålder, kroppsstorlek, kön och så vidare.
Det är därför jag tycker att funktionsmedicin är intressant, eftersom den ger oss ett sätt att undvika att falla ner i det här diket, genom att man på vetenskaplig grund försöker ta reda på vad som orsakar symtom hos en given person. Man går ner på individnivå för att se om exempelvis vissa livsmedel framkallar inflammation och överkänslighet, och man använder fler verktyg för att komma till rätta med problemet och därigenom skapa hälsa.
Hur tänker du om avgiftning rent praktiskt? Har du som toxikolog kunskap om hur man kan göra sig av med belastande gifter i kroppen?
Det här något av ett vitt fält i vården. Om man hittar exempelvis höga värden av metaller eller kemikalier som lagras i kroppen, så finns det idag ingen generell terapi för hur man hanterar detta. Och trots att jag är toxikolog har jag inte heller några allmänna verktyg för avgiftning.
Jag tror att vi behöver mer kunskap på det här området. Det finns också exempel på människor som gått ner i vikt väldigt snabbt så att gifter som varit bundna i kroppsfettet har frigjorts hastigt, vilket orsakat höga halter i blodet. De generella försök som gjorts bör granskas för att se om de står på en rimlig, stabil grund och därigenom kan få en bredare tillämpning
På läkemedelssidan jobbar man mycket med att mediciner inte ska stanna kvar i kroppen för länge. Så där finns avgiftningstanken med som en viktig parameter vid utvecklingen av nya läkemedel.
Funktionsmedicin är ingen motsats till den etablerade medicinen, utan snarare en utveckling av den
Giftiga ämnen är ett problem, men frågan är när man kan säga att de faktiskt blir ett problem, det vill säga när låga halter kan påverka kroppens funktioner och orsaka sjukdom. Det här är ett enormt komplicerat område som omfattar enzymer, gener och proteiner, och vi förstår ännu inte vidden av det. Därför måste vi vara ödmjuka inför vår okunskap när det gäller att förstå helheten.
Alla vill ju vara friska och det är lätt att leda människor till enkla lösningar. För mig innebär funktionsmedicin att individen får tillgång till vetenskapligt grundad kunskap utifrån sina egna behov på många nivåer. På så sätt är funktionsmedicin inte någon motsats till den etablerade medicinen, utan snarare en utveckling av den.
Omslagsbild designad av pch.vector, freepik.com
Text: Helene Sandström
2020-12-08