Hur jobbar du med utmattningssyndrom i dag, och vad är de största skillnaderna jämfört med när du arbetade på en vanlig vårdcentral?

På en vårdcentral träffar man i dag oftast en läkare för första bedömning och om man har tur får man tid till en psykolog. Är det svårt med tider blir det ofta antidepressiva mediciner som enda behandling. Annars remitterar läkaren till en specialiserad mottagning som har avtal för MMR, multimodal rehabilitering.

Jag har jobbat på en sådan mottagning i nästan 20 år, varav åtta år som verksamhetschef. Där fick patienten, förutom sjukskrivning, individuell KBT (kognitiv beteendeterapi), gruppbehandling utbildning i stresshantering och läkarbesök. KBT var förstahandsmetoden och jag skrev bara ut läkemedel ibland. Patienterna hade samma läkare under hela behandlingstiden som ibland kunde vara upp till ett år. Stor vikt lades vid sömn, motion och beteendeförändring vardagen, både privat och på jobbet, och läkare och psykologer samarbetade tätt.

Men risken är stor att man missar saker även där. På vårdcentralen tar man kanske blodstatus, B12 och sköldkörtelprover innan remissen och ofta ser allt bra ut. De här proverna är ju bara en mycket liten del av patientens hela biologi.

Det gamla uttrycket ”Som man frågar får man svar” gäller i högsta grad.  Jag tycker att man som läkare alltid bör ha med sig det. Handlar utmattningen bara om yttre stress som pågått under lång tid eller finns det fler komponenter? Som funktionsmedicinsk läkare tittar jag på patientens hela biologi för att ta reda på vilka komponenter det rör sig om. Eftersom utmattningssyndrom är en så komplex diagnos gäller det att lägga en bra grund för bedömningen av vilka behandlingskomponenter som bör vara med.

Idag vet jag det som jag förr bara anade – att många med utmattningssyndrom lider brist på olika näringsämnen.

Även innan jag vidareutbildade mig i funktionsmedicin jobbade jag på ett liknande helhetsorienterat sätt. Jag har alltid varit väldigt intresserad av hälsa och beteendepsykologi och använde mig av stresshantering, sömnoptimering och beteendeanalys, och har jobbat ihop med KBT-psykologer, med naprapater och andra terapeuter, men jag saknade den utökade provtagningen som används i funktionsmedicinen. Så i dag vet jag det som jag förr bara anade – att många med utmattningssyndrom lider brist på olika näringsämnen. Kanske kan man till och med säga att utmattning är ett bristtillstånd. Det kan vara brist på återhämtning av exempelvis sömn eller näring.

Men utmattningssyndrom verkar också vara ett heterogent tillstånd med många möjliga delorsaker. En patient kan vara utmattad på grund av sömnapné som inte utretts eftersom ingen frågat om det. En annan kan ha höga halter av kvicksilver i kroppen, en tredje brist på till exempel B1- och B6-vitamin och aminosyran glycin som behövs för att tillverka antioxidanten glutation, eller kanske magnesium som cellerna behöver för att producera energi.

Något som är viktigt är att proverna bedöms och tolkas rätt. Tittar vi bara på referensintervallet eller försöker vi styra patienten mot en optimal nivå? Det är två helt skilda saker! Dessutom är det inte säkert att en person som har högt serumfolat har tillräckligt med folsyra i sina celler. För att ta reda på det krävs flera och ofta dyrare prover. Ett annat vanligt exempel är magnesium. Det är bara cirka en procent av kroppens magnesium som finns i blodet. Resten finns i cellerna där det utövar sin effekt, och då måste vi mäta helt andra variabler än magnesium i serum för att få ett rättvisande värde. Vi mäter förstås också selen och fettsyraprofil på alla patienter.

Alla de avancerade proverna vi tar är en nödvändig del i utredningen och vi hittar alltid brister, men det som ger den totala effekten är helhetssynen på patienten och att vi har mycket läkartid, 75 minuter vid både nybesök och återbesök.

För att förbättra insulinkänsligheten får patienterna ofta minska sitt intag av snabba kolhydrater. 

Så om det finns 200 bidragande orsaker till utmattning – då skulle det vara väldigt dumt om jag bara tittade på arbetsstress och sömn, och ändå är det så det ser ut i vården. Man hinner inte eller orkar inte mer. Men bara när det gäller sömn kanske det finns tio, tjugo faktorer, och då gäller det att hitta just de som påverkar dig. Det innebär att jag måste ta mig tid, ställa rätt frågor och intressera mig för dig som person. Vi kanske kommer fram till tio grejer som är särskilt viktiga för dig att hantera.

Alla enkäter som används i funktionsmedicin är en viktig informationskälla och ett pedagogiskt hjälpmedel för att patienten ska förstå att ”som jag mår i dag beror på hur både min inre och min yttre miljö sett ut så länge jag levt”. Den förståelsen är viktig för den beteendeförändring som behövs.

Din sjukdomshistoria fram till i dag kan du inte göra något åt, men om vi tittar framåt finns det mycket du kan göra för att må bättre och det är detta som blir samarbetet mellan dig som patient och mig som läkare. Här är faktiskt kosten oftast det viktigaste. Vår grundidé är en paleolitisk kost (”stenålderskost”) som har stöd i evolutionen. För att förbättra insulinkänsligheten och minska systemisk inflammation får patienterna ofta minska sitt intag av snabba kolhydrater kraftigt jämfört med hur de ätit tidigare.

Patienter med utmattningssyndrom har ofta flera olika symtom och lång sjukskrivningstid. Kan fler besvär åtgärdas och sjukskrivningstiden kortas med hjälp av funktionsmedicin?

Jag sjukskriver inte idag, men om jag ser till patienternas reaktioner så händer det massor bara när de inser att det finns mycket mer att göra än vad de erbjudits tidigare.

Att skapa hopp om förändring tror jag är väsentligt. När patienterna sedan märker att vi lägger stor vikt vid hur deras celler mår och hur de fungerar inuti kroppen samtidigt som vi vill veta hur deras vardag ser ut, hur deras näringsintag är och så vidare – då orkar de ta tag i saker de inte orkat tidigare. Så läkarens och hälsocoachens engagemang för att hjälpa patienten att få ihop vardagen spelar stor roll för snabbare läkning.

I vården har man pippi på det som kallas kriteriediagnoser – man blir klassificerad efter sin huvuddiagnos.

En stor fördel är också att vi jobbar med hela individen, inte bara en diagnos. I vården har man ju pippi på det som kallas kriteriediagnoser. Säg att du söker till läkare på vårdcentralen för utmattning och du uppfyller kriterierna för att få diagnosen utmattningssyndrom. Sedan berättar du att du också har problem med magen, värk i lederna och rosacea. Då kan du få höra av doktorn att de beror på stress och utmattning. Du blir klassificerad efter din huvuddiagnos. Proverna som tagits ser ju helt normala ut. Det här är ett problem eftersom man måste titta på så många fler faktorer än själva utmattningen. Det kan ju till exempel vara överväxt av bakterier i tunntarmen (SIBO) eller fördröjd födoämnesöverkänslighet som ger besvären. Att prata om de här sjukdomarna kan leda till konflikt med läkaren på vårdcentralen; det här är tillstånd de inte känner till.

Tack vare att vi jobbar med de övriga problemen parallellt med utmattningen kan vi få bättre och snabbare resultat. Att vara utmattad och samtidigt ha hud- och/eller magbesvär är inte lätt!

En vanlig invändning mot funktionsmedicin är att det är dyrt och därför inte når alla som verkligen skulle behöva behandling. Hur tänker du kring det?

Vi har i dag proppfullt med patienter på kliniken och de flesta är faktiskt inte bland dem som har det gott ställt, vilket är lite förvånande. De som kommer är de som har haft det jobbigast. Trots att de haft det otroligt motigt så ger de inte upp, de kämpar. Många säger att de känner att något är fel, men de vet inte själva vad det är och läkaren kan inte hjälpa dem, och proverna de tagit är bra. När vi tar prover hittar vi många saker som är helt grundläggande för att patientens celler ska fungera.

Men egentligen skulle jag vilja vända på den här frågan. På en vanlig vårdcentral tar man sällan dyrare prover som D-vitamin, homocystein, TPO-antikroppar, fasteinsulin och C-peptid. Vi ser dem som mycket viktiga bitar i det stora pussel som vi lägger tillsammans med patienten. Att se till att D-vitaminnivån ligger bra eller att åtgärda en försämrad insulinkänslighet är en bra grund för att behandla och förebygga de flesta av våra folksjukdomar.

Det är bakvänt att vi i högteknologiska Sverige inte har tillgång till viktiga tester.

Ett annat problem är att många av proverna vi tar inte analyseras i Sverige, utan måste skickas till labb utomlands. Det är bakvänt att vi i högteknologiska Sverige inte har tillgång till viktiga tester. Därför jobbar vi för att svenska labb ska kunna analysera de här proverna. Då skulle vi kunna gå ner i pris och dessutom få snabbare svar. Vi skulle också kunna ta fler uppföljande prover som visar hur behandlingen fungerar utan att det kostade så mycket.

Hur ser du på funktionsmedicin i framtiden?

Många av mina tidigare kollegor tycker att funktionsmedicin verkar jätteintressant och intuitivt riktigt, men de varken hinner eller orkar lära nytt eftersom läkaryrket är så enormt brett och belastande som det ser ut i vården idag. men jag ser ett stort intresse från yngre kollegor, och allt fler väljer att vidareutbilda sig, det är roligt!

Mycket av problemet med dagens vård sitter i läkarnas utbildning – den är undermålig när det gäller orsaker till, och kostens påverkan på, kroniska sjukdomar. Utbildningen bygger i sin tur på samhällets syn på sjukdom och biologi, att de är något man ändrar med en tablett. Många mediciner är fantastiska, men intresserar man sig inte för orsakerna till problemen så dövar man bara symtomen. Visst tittar man på rökning, alkoholvanor och livsstilsvanor i stort, men läkare generellt har dåliga kunskaper om nutrition. Vems ansvar är det egentligen att hjälpa folk att ändra sina vanor? Som läkare på en vårdcentral har man inte den tiden och kompetensen. Då får patienten leta och försöka själv!

Funktionsmedicin ger oss en mycket bättre förklaringsmodell för kroniska sjukdomar och det är bara en tidsfråga innan den kommer på bred front. En utmaning är att man som läkare måste vara beredd att erkänna att man kanske sagt fel förut, att det man lärt sig inte alltid stämmer. Faktum är att mycket i den vanliga vården inte alls har stöd i forskningen. Det kan gälla till exempel ryggkirurgi, men även många läkemedel. Ännu värre är att många av dagens näringsrekommendationer inte har något som helst vetenskapligt stöd!